7veckor

Idag e det exakt sju veckor in i graviditeten, så nu går jag in i vecka åtta! Har inte riktigt vågat lita på att det här kommer att ta sig än, har ju redan haft tre missfall. Vågar inte hoppas på förmycket än. Men bra mår jag iaf, illamåendet har börjat ge med sig å det e jäkligt skönt. Om fem veckor så flyttar min älskade syster med sina underbara barn. Jag tycker det känns tomt redan nu, det e som att man på något vis försöker vänja sig vid tanken. SNYFT!!!!!!! Fan vad jag kommer att sakna henne.

Har suttit i några dagar nu å funderat på om en av mina vänner e sur på mig för något, hon har inte hört av sig på ett tag å när jag ringt å messat har hon inte svarat på något av det? Jag vet bara inte vad jag kan ha gjort. Det känns jätte tråkigt att fundera över sånt. Jag kanske bara inbillar mig, jag får väl hoppas att hon i så fall skulle vara så rak å ärlig att hon sa något till mig om så var fallet!? Nå ja hon hör väl av sig inom sin tid.

Egoist????

I går va jag deppig hela dan, kunde inte sätta fingret på varför! Efter tv:n så gick jag å la mig, då kom det till mig. Från ingenstans började jag att gråta helt hejdlöst. MIN ÄLSKADE SYSTER SKA FLYTTA..... TILL GOTTLAND!!!!!!!!!! Jag kunde inte sluta gråta, väckte nästan Rasmus flera gånger. Hon är min bästa vän,å snart så finns hon inte i min närhet längre. Jag vet det finns telefon, dator å papper & penna! Men det e inte samma sak. Hon är den som jag berättar allt för, den som jag går hem till när det blir jobbigt här hemma. Hon är den som jag ser som min bästis (lite fjortis men ändå). Jag har väl inte tagit det på så stort allvar, hon har alltid varit impulsiv, men när det väl gäller så har hon "fegat ur". Men igår så insåg jag att hon tänker genomföra det här. Jag är egoistisk, kan inte hjälpa det. Jag var med när båda hennes barn föddes å jag älskar dom lika mycket som jag älskar henne. Jag är självklart jätte glad över att hon har träffat den "rätte", å jag vill att hon ska vara lycklig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är han som e hennes prins charming. Samtidigt som jag knappt kan andas när jag tänker på att hon inte ska finnas här runt hörnet längre. Jag började gråta i dag när vi pratade om det och mår bajs för det. Jag vill inte att hon ska känna sig som en skit för att hon vill satsa på det här som förmodligen är jätte rätt för henne och hennes barn. Det är en konstig sak att försöka vänja sig vid! Om jag någonsin kommer att göra det? Jag önskar henne all lycka, men jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket. Det finns inga ord som kan beskriva hur ont det gör i mig, och det samma gäller för hur mycket hon betyder för mig! Jag vet att hon inte skulle göra det här om hon inte tänkt över det hela och att hon inte trodde det var rätt. Så lycka till min älkade syster.... MIN BÄSTA VÄN! <3