tisdag 1 juni 2010

Mitt hjärta brast...





Jag har haft det lite kämpigt med min lilla tjej igen ett tag, hon vill inte gå upp på mornarna vilket leder till bråk i slutänden. Å vid läggning spelar det ingen roll vad jag gör för det blir high life här! Har försökt att prata med henne så många gånger om vårat beteende mot varandra men hon bara söår döv örat till. I kväll så sprang hon upp tusen gånger å jag blev till slut arg å skällde på henne. Hon la sig å började ropa på mig istället för att springa fram å tillbaka. Tillslut blev jag jätte arg å gick in till henne. Efter en stunds skällande började jag gråta för jag såg i hennes ögon hur ledsen hon blev! Jag ser det ofta i hennes ögon, men hon funkar på det sättet att när jag försöker fråga och prata med henne om vad som e fel eller vad hon e arg, ledsen eller besviken på så skojar hon bort allt. Så gör hon jämt. Jag har hört många gånger av människor som står mig nära att när dom sagt ifrån på skarpen så blir hon helt tom i blicken å får ett osäkert leende. Hon talar aldrig om vad som bekymmrar henne eller vad som gör henne arg osv. Allt jag någonsin fått till svar sen den dagen hon började prata är: jag vet inte! Det spelaar ingen roll vad det handlar om. Vill jag veta vad som hänt under dagen så vet hon inte, vill jag veta varför hon gjorde något dumt så vet hon inte, vill jag veta varför hon e ledsen å gråter så vet hon inte. Så håller det på. Men nu i kväll när jag såg hennes ögon så började jag att gråta, det gjorde så ont i mig att se hur ledsen hon va och när hon frågade varför jag grät så sa jag som det va. Att jag blir så ledsen i hjärtat å själen av att se hur dåligt hon mår och att hon inte vill prata med mig! Självklart fick jag det osäkra leendet innan hon försökte skratta bort mina ord samtidigt som hon försökte intala mig att hon inte alls var ledsen. Jag kontrade snabbt med att säga att sådant såg mammaor å pappor i sina barns ögon. Hon satte sig upp å stirrade upp på väggen. Sen va hon tyst en stund innan hon pekade på korten på sig själv som bebis- två års ålder å sa: Där e jag liten!!! Jaa, svarade jag osäkert för jag viste inte riktigt vad som skulle komma sen. Då högg hon dolken rakt i mitt hjärta och vred om en miljon varv. Hon sa: När jag va så där liten då tyckte ni om mig!!!!!!! VA?????? gråten snörpte åt strupen på mig å hon fortsatte: ja när jag va så liten så tyckte ni om mig det gör ni inte längre!!!!
Jag ville bara dö, tårarna rann i floder ner för mina kinder medans jag frågade om hon verkligen trodde det va så. Jag såg att hon menade det. Jag såg hur hela hon blev en liten trasa av osäkerhet. Gråtandes talade jag om för henne att jag samtidigt blev glad å ledsen över att hon sa så. Hade hon inte sagt det hade jag inte haft en aning om att hon går och känner så, medans mitt hjärta brast över att hör en sån sak. Det fick mig att börja fundera på varför jag haft sånna problem med henne. Om hon nu inte tror att vi tycker om henne så e det ju inte så konstigt att hon beter sig där efter. Detta blev en vakna upp signal för mig. Det e dax att ta å rannsaka sig själv å se hur jag igentligen beter mig själv. Jag vet att jag inte e perfekt men jag vet oxå att jag inte är någon dålig mamma. Självklart gör jag min fel i uppfostran men jag skulle aldrig göra något som sårade mina barn på flit. Jag vet att hon älskar mig, å jag älskar henne mer än livet själv. Skulle gå i döden för henne. Men om hon upplever det på det viset så e det dax för en mega STOR förändring. Jag vill inte att hon ska minnas tillbaka på sin barndom å mig som mamma som skit, jag vill att hon ska ha fina roliga minnen av den och mig! Nu vet jag att vi har bra stunder med så hon tycker nog inte så hela tiden. Men nu vet jag att detta e början på en bättre tid för oss. Haon förstog nog nu att det lönar sig att prata i bland. Jag hoppas att hon fortsätter med det oavsätt om det e något positivt eller negativt honkänner. Det kommer förmodligen att ta sin tid men nu e vi på rätt väg. Jag älskar min lilla pluttitutta <3 <3 <3 <3 <3